Att inte döma

IMG_1647

”Du har till 3min på dig att komma hit! Jag räknar till 3…!”  

Sen kom nedräknings sms för varje minut. 1 min…2 min…3min…. Och ett sista ”Ok, då kör vi😊

Det smset hade kunnat vara en lek, en härlig lek. Med en glad emoji!
Men det var det inte. Det var allvar och när den glada emojin kom efter minut 3 visste jag att nu kommer ondska.

Vi var inte hemma, inte ens i Sverige vid det här tillfället. Det var svårt för mig att komma undan även om jag gjorde allt för undvika det och inget jag gjorde hade kunnat göra det ”mildare”, så jag dröjde så länge jag kunde.

 

Det finns många vinklar jag skulle kunna lysa upp gällande våld i nära relation. 
Med denna text skulle jag vilja kasta ett ljus på hur omgivningen bemöter någon som blivit utsatt.

 

Handen på hjärtat - vad tänker du när du hör om en som blivit utsatt för psykisk eller fysiskt våld i en nära relation? 
Vem tänker du på först, på förövaren eller på offret? 
Vad framkallar det för känslor och tankar?

 

Vi människor vill ju gärna sätta etiketter och putta in i boxar ”han är sån”, ”hon är sån” och vi gör det till en sanning.

Ofta dömer vi förövaren och ganska ofta även offret.

”Den som dömer förstår inte! Den som förstår dömer inte!” 

Att ha blivit utsatt för psykiskt och fysiskt våld är inte samma sak som att ”jag är sån”. Vad är innebär det egentligen att vara en ”sån”? Det är inte svart eller vitt - inte heller i en sådan relation. Det är en palett full med färger! Det är sällan en person är genomgående ond och dessutom är psykisk ohälsa ofta med i bilden.


Hade det varit enkelt hade man inte stannat kvar PUNKT.


Hade de elaka kommentarerna eller våldet kommit på första dejten hade man med största sannolikhet inte fortsatt att träffa personen i fråga.

 

Det som varit mest smärtsamt med att berätta är just skammen, skulden och känslan av misslyckande. Att få det bekräftat av vissa, att det läggs på mig i form av -
”Varför lämnade du inte?”
”Du får skylla dig själv som valde att stanna kvar!”
”Vad är det för fel på DIG?”
”Jag visste det!”.

Tro mig, den första och största att döma är en själv.

“Vi kan aldrig döma andras liv, för varje person känner bara till sin egen smärta och förnekande. Det är en sak att känna att du är på rätt väg, men det är en annan att tro att din är den enda vägen.”

-Paulo Coelho-

 

Hur kan man förstå någon som blivit utsatt av våld i nära relation? Det gör man sällan. Men döm inte. Det är det sista den utsatta personen behöver då eller någonsin. Att kritisera eller att inte förstå kommer inte att hjälpa den personen. Gör du något bra för den? Vad hoppas du att egentligen uppnå med det?

Det gör ont att bli dömd. Vi tror att vi hjälper men i verkligheten orsakar vi skada. Vi tror att vi vägleder men resultatet kan bli att personen istället drar sig undan. Sluter sig. 

 

Tänk på dig själv. Hur många personer finns det som känner till ALLA svårigheter du gått igenom och som påverkat dina handlingar och beteende? Hur skulle det kännas att bli dömd för just det?

“Man tenderar alltid att döma andra efter vad den tycker om sig själv.”

-Giacomo Leopardi-
 

Att döma och bli dömd är vanemässigt och därför känns det viktigt att lyfta detta ur just det perspektivet. Alla har vi ansvar att försöka tänka bortom vår egna värld och lyssna, lyssna på riktigt. Ställ frågor som inte är dömande, var snäll, var öppen och stör med kärlek❣️

 

Om vi hade det förhållningssättet skulle fler våga berätta. Då kommer det säkert att vara lättare att lämna.

 

️Var alltid snäll mot dig själv – det är ALDRIG ok med psykiskt eller fysiskt våld! Vilka hundra orsaker som än kan tänkas finnas är det signaler på att det är FEL och det är och kommer aldrig att vara din uppgift att fixa det felet. Gå, lämna.


Det kommer bli bra!

 




.



0 kommentarer

Det finns inga kommentarer ännu. Bli först med att lämna en kommentar!